Vannhode

Hydrocefalus eller vattenskalle är den vanligaste utvecklingsrubbningen
i hjärnan. En ansamling av vätska i hjärnans kamrar trycker på hjärnan
så att hjärnsubstansen förtvinar. Den vanligaste formen drabbar valpar
av brakycefala (kortskalliga) raser. En valp med hydrocefalus är ofta
mentalt avtrubbad och har inlärningsproblem. Den kan utföra
tvångsrörelser som kan övergå i koordinationsproblem och kramper.
Onormal ögonställning, oregelbunden pupillstorlek och synstörningar är
vanliga symtom. Andra vanliga yttre symtom är kupolformigt skalltak,
högt stop och öppna fontaneller.

Enligt utländska uppgifter förekommer hydrocefalus särskilt hos
amerikansk cocker spaniel, bostonterrier, chihuahua, engelsk bulldog,
malteser, silky terrier och yorkshireterrier.

Av de hundar som får diagnosen hydrocefalus är 70 proc. av rasen Chihuahua. I en studie som omfattade 564 fall av hydrocefalus
fastställde man att 11 raser var särskilt utsatta. Förutom de redan
nämnda gällde det även cairnterrier, dvärgpudel, dvärgspets, mops och
pekingese.

Beskrivningar av speciella typer av familjärt förekommande hydrocefalus
finns också. En engelsk undersökning redovisar 14 besläktade valpar och
unghundar av rasen bullmastiff som drabbades av lillhjärneataxi och
hydrocefalus. Arvsgången för denna, för bullmastiff speciella, anomali
misstänks vara autosomal recessiv.

Hydrocefalus behöver inte vara medfödd och behöver inte heller debutera
under första levnadsåret, även om det är det mest vanliga. Vid så
kallad kompenserad hydrocefalus kan symtomen debutera i vuxen ålder.
Äldre hundar med kompenserad hydrocefalus har normal skallform.

Många olika missbildningar i centrala nervsystemet kan orsaka
hydrocefalus. De genetiska mekanismerna är heterogena. Äldre teorier om
recessiv arvsgång ersätts idag av förslag om polygen arvsgång och en
direkt predisposition för brakycefal skallform.

Sjukdomen kan även vara förvärvad, till exempel efter hjärnhinneinflammation eller skallskada.

Kilde: SKK Anomalex